onsdag 10 augusti 2016

Tre år


Så har det gått ytterligare ett år (9 juli).


Det är nu tre år sedan Bertil lämnade oss.


Tänker på Dig dagligen!

torsdag 6 november 2014

Varför är det så svårt att gå ner i vikt?

Bra fråga eller hur? Jag vet att jag kan eftersom jag gick ner ca 15 kg för x antal år sedan med LCHF. Nu verkar det som att ju mer jag försöker desto mer misslyckas jag.

Jag borde ju kunna ta mig samman eftersom jag bara har mig själv att tänka på. Innan när jag hade Bertil att tänka på och ta hand om kan jag förstå att det kunde vara omöjligt för det mesta.

Jag är hopplöst förtjust i bröd, potatisgratäng och pasta och det är just det jag inte ska stoppa i mig eftersom jag vet att det är just det som jag inte "tål". Huvudet säger ett och "suget" ett annat. Efter att ha satt i mig de här kolhydratbomberna känner jag mig som en stor IDIOT som inte kan stå emot!

Jag har läst allt som man kan komma över i det här "ämnet" och vet precis hur jag ska göra, men ändå åker jag dit...!

Varje dag tänker jag att jag bara ska äta det jag "tål" och absolut inget annat, men när kvällen är där och jag ser tillbaka på vad jag har satt i mig under dagen så blir jag verkligen ledsen på mig själv.

Människan är verkligen en konstig varelse som inte kan motstå frestelser, även om den vet att det inte är bra för den.

Jag tar nya tag varenda dag och hoppas på att min hjärna till slut ska fatta vad jag vill, och inte vad den vill!
Kram Eva

tisdag 19 augusti 2014

Bufo bufo (vanlig padda).

Igår kväll regnade och åskade det helt enormt. Det kom mer än 40 mm regn och blixtrade och dundrade på en och samma gång. Vid ett tillfälle när jag tittade ut satt den här lilla gynnaren utanför min dörr.
inte mitt älsklingsdjur precis men det är ju inte så ofta man ser dem så kameran fick komma fram ur sitt gömsle. Han eller hon hade en kompis också men den var mer skygg och ville inte vara med på bild. De här paddorna var ca 10-12 cm långa.
Eftersom det var mörkt så fick jag fram med blixten också, men batterierna var nog dåliga så bilderna blev inte så värst bra.
Man kan läsa mer om paddor här. You can read more about them here.

Bufo bufo common toad
Vanlig padda.
Bufo bufo
Ha en bra dag!
Kram Eva

lördag 9 augusti 2014

Ett år av saknad

Idag är det ett år sedan Bertil gick bort. 
Känns som om det var igår. 
Jag känner fortfarande stor tacksamhet över att han fick sluta sitt liv precis så som han önskade. 
Lugnt och fridfullt. 
Han gick in i medvetslöshet kvällen innan, och vaknade inte igen från den. 

Hovs kyrkogård och Minneslunden.
Rest in Peace Dear Bertil.
Kram Eva

fredag 8 augusti 2014

Det trodde jag aldrig...

Nej, det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle bli medlem i en pensionärsförening, men nu har jag anmält mig till SPF (Sveriges Pensionärsförening, Södra Bjäre). Mina fina små pensionärsgrannar är med i SPF och de berättar om alla resor och utflykter som de följer med på, och det låter så roligt när de berättar om vad de har fått se och vara med om. Ibland åker de på teater och musikaler också, och nu har jag också fått chansen att resa med.

Eftersom det redan är långt in på det här året så är redan det mesta fullbokat, men på en resa till Helsingör den 11 september fanns det platser kvar. Lite tur för en gångs skull ;-)
"Historiska Helsingör" heter just den här resan och här kan du läsa om just den resan/utfärden. Ska bli kul :-)))

Flygbild över Kronborgs slott - bild från Wikimedia commons

Ha en bra helg!
Kram Eva

torsdag 31 juli 2014

Tankar

Gamla bilder, men fina ändå tycker jag.


Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev något här på min blogg. Jag kan inte skylla på att det händer särskilt mycket i mitt liv nu för tiden. Känns som om jag blivit lite skygg på något vis. Tror att det lätt blir så när man blir ensam. Man vill inte störa eller besvära vänner som är i ett parförhållande, och som man haft gemensamt i hela sitt vuxna liv. Det haltar på något vis. Sedan har man en hel del som man först och främst måste ordna praktiskt och även känslomässigt innan man kommer i gängor igen.

Det pratas ju om sorgeår och det stämmer nog ganska bra att det ska gå ett år innan man har bearbetat allt. Födelsedagar, bröllopsdag, jul, nyår, dödsdag o.s.v. Hade man som vi hela 47 år tillsammans så kan det ju inte gå helt obemärkt förbi. Kärlek, sorg, glädje, motgångar, barn, barnbarn. Ja allt går man igenom i sina tankar och i sin ensamhet. Utåt kan man ju inte visa att man kanske är väldigt sårbar och ledsen...egentligen!

Man kan väl inte säga att vännerna har försvunnit, men det glesnar liksom i kontakten på något konstigt vis. Det skyller jag inte dem för på något vis eftersom jag själv skulle kunna pocka på lite uppmärksamhet genom att höra av mig till dem lite nu och då, men det är något som tar emot som om där är någon slags spärr. Om jag bara kunde komma på vad den där spärren hade för kod eller lösenord så hade jag nog haft lite mer umgänge kanske.

Jag saknar verkligen en så enkel sak som att ha vuxna i min egen ålder att prata med eller en så enkel sak som att gå ut och ta en bit mat eller bara ta en fika med någon en eftermiddag.
Här där jag bor finns det verkligen snälla och vänliga människor, äldre människor (ålder ca 76-89, själv är jag 63, alltså ingen ungdom heller men ändå...)! Jag byter några ord med dem när vi möts, men det är också allt. Ja nu var kanske inte det hela sanningen förstås. "Gänget" som jag kallar oss, de närmsta grannarna alltså, brukar ju fira Midsommar tillsammans på Midsommardagen, men det varar bara mellan ca 17.00-20.00, sedan är de gamle trötta och vill gå hem så det kallar jag inte för något större umgänge.

Här är mörkt i alla fönster efter klockan tio på kvällarna. Själv är jag en nattuggla och har alltid varit. Kvällarna är den tid på dygnet som jag får mest uträttat tycker jag. Energin och idéerna liksom flödar då på något vis. Man är väl kanske lite knasig och udda kan jag tänka.

Jag har ju inte haft något arbete på x-antal år eftersom jag tog hand om Bertil, delvis min mor och mina svärföräldrars intressen och väl och ve, då fanns liksom  inte tid till något annat, och nu tycker jag att det kan kvitta. Det finns så många ungdomar som behöver arbete bättre än jag, och jag tror helt ärligt att gamla kärringar som jag, utan direkt utbildning, inte är speciellt efterfrågade heller.

Nu har vi i alla fall fått lite svalare väder och det tackar jag för. Det sägs ju att man inte ska klaga på sol och värme, men jag lider verkligen av det. Jag är konstant svettig, mår rent ut sagt skit och håller mig mest inomhus i sådant väder. Temperaturen har legat på ca +27-29 grader i flera veckor nu, men idag har vi bara 22 ;-)
Skönt med lite svalka! Inte så att jag direkt längtar till hösten och vintern precis, men nu kan man ju faktiskt andas igen.

Ha det så bra alla ni som läser min blogg tills vi hörs igen!

Kram Eva

måndag 14 april 2014

Livet går vidare

Precis som den lilla bäcken på bilden nedan så rinner livet vidare. Jag saknar min Bertil, men jag får ta varje dag som den kommer...utan honom. Tröstar mig med att han slipper plågas mer. De sista ca tio månader av hans liv var bara en enda lång utförsbacke. Nedbrytandet av hans kropp och psyke var även en plåga för mig att bevittna.
 
Om det hade funnits en Gud så borde han ha förskonat Bertil först och främst från att få en så hemsk sjukdom som en hjärntumör (Glioblastoma Multiforme), och sedan från alla hemska behandlingar och smärta som han fick utstå under de fem och ett halvt år som han/vi visste att han hade sjukdomen. (Att veta exakt när fanskapet började växa kan man ju aldrig ha en endaste susning om).
 
Om det hade funnits en Gud så hade han inte heller tagit vår son Peter ifrån oss för snart 22 år sedan (25 april 1992). Varken Bertil eller Peter hade gjort någon eller något ont i sina liv.
 
Jag är och förblir ateist!
 

Nu får vi hoppas att våren snart är här med lite värme och skir grönska.
Kram Eva