Hovdamen: Vem är jag?

Uppdaterad 2011-05-07

Eva Christina (Öjesten) Hagbjärn

Ja vem är jag egentligen? Det kan man ju undra över. Egentligen är jag väl inte någon speciell person, men jag har funnits på den här planeten sedan den 12 maj 1951 och jag är född på Södersjukhuset i Stockholm.

Jag är nummer fyra i en syskonskara på sex barn och det är väl ok kan jag tycka, men att vara barnet som kom så där mittemellan har kanske sina för och nackdelar. Inget som jag tänker ta upp här och nu ;-)

Mina första sex år bodde vi på Lingvägen i Gubbängen sedan flyttade vi till Forshagagatan i Farsta, och där bodde jag tills jag flyttade ner till Båstad, Hov, Skåne för gott 1967. Det var då den STORA kärleken slog ner som en blixt i form av en "bonnapåg" vid namn Bertil. Bertil är byggnadsträarbetare, med andra ord - snickare.

Anledningen till att min blogg har namnet "Hovdamen" är att vi bodde (40 år) i Hov, mitt i mellan Båstad och Torekov, när den skapades.

Att jag hamnade i den här delen av vårt avlånga land beror på att mina föräldrar (Lennart och Marie-Louise Öjesten) hyrde ett hus nere i Kattvik på somrarna av Signe Jönsson. Första året var 1953 och jag var bara två år gammal, sedan var vi "fast" här nere varje sommar. Året 1960 köpte mina föräldrar en tomt i Troentorp och där byggde de ett litet hus, som sedan expanderade till en stor villa på ca 175 kvm.

Jag har "bara" nioårig grundskola som utbildning och gick på Apelryds Lanthushållsskola 67/68. När jag äntligen blev stor/vuxen så gick jag några år på kurser på KomVux på Akademi Båstad. Det blev engelska, svenska, data och digitalfoto. Det var nog det roligaste som jag gjort i vuxen ålder. Jag lyckades t o m ta datakörkortet ECDL 2003.

Det jag har jobbat med under åren innan barnen kom till världen var först en vecka 1968 på Märta Måås Fjätterström, men det var liksom inte min grej. Efter det var jag affärsbiträde i Barnbeklädnads affärren något år. Den affärren är bara ett minne blott precis som alla andra affärer som fanns i Båstad på den tiden.

Mellan åren 1969-1975 jobbade jag på Svenssons Boktyckeri som bokbinderiarbetare. Det tryckeriet finns inte heller kvar. Där är nu hyreslägenheter i det huset.

Efter barnen var nästa jobb, mellan 1990-2003 som vikarie i skolmåltiderna runtom i Båstads kommun. Jag hoppade in med kort varsel här och där, där det behövdes. Inget jobb som jag egentligen gillade, men det gav ju lite fickpengar i alla fall.

Nyårsafton 1967 förlovade vi oss Bertil och jag. Som en följd av det spekulerades det vilt bland nära, kära och vänner om vi "var tvungna" (underförstått - om jag var med barn), men jag var ju bara 16 år och Bertil 20 år och vi vara kära, mer var det inte för oss - just då i alla fall.

På vintern 1973, närmare bestämt 17 februari gifte vi oss samtidigt som våra vänner Inger och Ingmar i St. Petri kyrka i Klippan. Ingen av oss ville ha något ståhej när vi gifte oss, så det var bara vi fyra, prästen och kyrkvaktmästaren närvarande. Bröllopsmiddagen intogs på Röstånga Gästis, och om jag inte missminner mig så stod det anka på menyn. Vi tillbringade även bröllopsnatten på Röstånga Gästis.

Min klänningen och slipsen som Bertil hade på sig hade jag sytt själv, och jag kommer ihåg att priset på tyget var 75 kr, och de pengarna fick jag av min mamma.

Bilderna får tala för sig själva ;-)

Eva och Bertil 17 februari 1973

Det barn som alla väntade på 1967 kom i dubbel upplaga först efter åtta år, alltså 1975. Den 17 april 1975 kom Peter och Anna till världen med 11 minuters mellanrum. Peter kom först och sedan kom Anna glidande ut som på en räkmacka ;-)

Två goa ungar som väl var ganska små till att börja med, men de växte snabbt till sig och var väl som ungar ska vara.

Tiden gick och några dagar före jul, närmare bestämt 21 december 1981 kom nästa going, då såg Maria dagens ljus. Till skillnad från sina äldre syskon så var hon en aning större, och det första Bertil sa när han såg henne var: "Vilka stora händer hon har!"

Tur att Maria inte fattade vad hennes något omtumlade far sa när hon såg dagens ljus, för då hade hon kanske krupit tillbaka in igen. Skämt å sido så fick vi tre goa, välartade ungar.

Åren gick och allt var väl någorlunda frid och fröjd i familjen Hagbjärn, men den 25 april 1992 klockan tre på eftermiddagen fick vi ett fruktansvärt besked. Vår kära Peter hade varit med i en bilolycka och omkommit direkt.

Det är en smärtsam händelse och inget som någon förälder ska behöva uppleva i livet. Allt vändes upp och ner och livet blev inte det samma igen för någon av oss i familjen. Den som aldrig har upplevt en sådan tragedi kan nog inte föreställa sig vilken sorg och vilket helvete man går igenom.

Nu har det gått ganska många år och sorgen har väl lagt sig en aning, men längtan och saknaden efter ett barn som inte finns hos oss längre försvinner aldrig.

Åren har gått och som om händelsen med Peter inte skulle kunna vara nog för oss så fick Bertil cancer i höger öronspottkörtel 1999. I november 1999 kom han till Lund för operation och 10 mars 2000 (hans födelsedag - han är född 1947) var han färdig med strålbehandlingen som höll på i sex veckor. En tuff fight som han klarade med glans. Han friskförklarades från den cancern den 24 april 2007.

Helvete nummer tre kom den 4 februari 2008, ca 10 månader efter friskförklarandet av öronspottcancern, var jag tvungen att köra Bertil akut till sjukhuset för han betedde sig precis som om han hade fått en stroke. Det var ingen stroke utan sju resor värre, det visade sig att han hade/har en hjärntumör på vänster sida strax ovanför örat (talet och minnet sitter där bl a).

Fjorton dagar senare blev han opererad och de fick bort det mesta av tumören, men när det gäller den sortens tumör som han har så går det inte att få bort allt tyvärr. Efterbehandlingen den här gången bestod av cytostatika i tablettform och strålning. Alltihop på en och samma gång. Bertil är en envis jäkel så den fighten tog han som ingenting den också.

Allt har väl varit gott och väl sedan sommaren 2008, men i april 2010, visade MR undersökningen av Bertils skalle att fanskapet där inne hade börjat att rör på sig igen. Sedan dess är han tvungen att ta cytostatika i tablettform en gång per månad, 23 dagar utan och fem dagar med medicin. Förhoppningsvis kommer den här behandlingen göra nytta ett bra tag framöver i alla fall.

Bertil avled 9 augusti 2013.

Efter 5½ års kamp mot sin hjärntumör avled Bertil fridfullt. Han var medvetslös det sista dygnet. Det låter kanske konstigt, men jag kände bara en stor lättnad när han fick somna in lugnt och stilla. Hans kamp var äntligen över. Han tillhörde de ca 4-5% som klarar att leva i mer än ca ett år med just den formen av hjärntumör, Glioblastoma Multiforme.

*********************************************************************

Vi har fått två härliga barnbarn, Agnes född 31 december 2004 och Tintin som är född 24 juli 2007. Världens goaste ungar och verkligen en ljusglimt i tillvaron.

Den första oktober flyttade vi från vårt hus som vi hade byggt och bott i sedan våren/påsken 1972.

Vi lyckades sälja det till en kille från trakten. Vi flyttade in i en sprillans ny lägenhet i Förlöv 13 januari 2011.

Från 1 oktober till 13 januari bodde vi i syrrans lilla sommarstuga på 35 kvm. Det var verkligen en upplevelse med en vinter med massor av snö och vattenledningar som frös så vi fick lägga halmbalar runt huset och sedan fylla upp med snö utanpå det för att hålla huset frostfritt underifrån. Lite trångt var det allt, men ändå mysigt.

Flytten gick bra men det var ett par jobbiga månader innan vi fick ordning på alla våra saker här i vår nya fina lägenhet.

Vi fick ha lite grejer magasinerade hos Anna och det mesta av möblerna hos vänner i tre månader, så jag hade nästan glömt vad jag stoppat i alla lådor. Även fast jag märkt varje låda noga med vad de innehöll, så blev det lite av ett kaos emellanåt.

Bertil var inte till mycket hjälp eftersom han först och främst är sjuk och inte klarar för mycket stohej psykisk, och för det andra så har han aldrig varit särskilt intresserad av vad vi haft i skåp och lådor överhuvudtaget. Det är många gånger genom årens lopp som jag har frågat honom: "Bor du här eller...?"

Inte vet jag, men det är kanske en typisk grej för karlar i hans/vår generation att inte vara intresserad av vad man äger och har i ett hushåll.