Hovdamen: Helg

Efter att ha varit "fjättrad" vid min man och mitt hem för en ganska lång tid tillbaka så har jag de senaste två veckorna i princip kunnat göra lite som jag känner för för stunden.

Mannen blev inlagd på Ängelholms sjukhus den 8 mars bland annat på grund av sin onda rygg och så föll han här hemma. Jag kunde inte hjälpa honom upp utan fick ringa/larma på hjälp. På sjukhuset konstaterades efter en röntgen av hans rygg att han hade fått en kotkompression i ländryggen efter sitt fall några veckor tidigare då han var ute och matade sina små fåglar. Inte konstigt att han hade och fortfarande har väldigt ont i sin rygg.

Efter en vecka på sjukhuset fick han komma till ett korttidsboende i Båstad. Det var en befrielse eftersom jag anser att jag inte är kapabel att ta hand om honom på rätt sätt. Hade det bara berott på mig så hade det nog kunnat gå att ha honom hemma, men eftersom han är en envis "jäkel" så fungerade det inte innan han kom till sjukhuset och definitivt inte nu. Allt jag säger och gör är fel enligt honom, även om jag gör precis som de som tar hand om honom nu, och så kan man inte ha det i längden. Nu vet jag att han får den vård han behöver utan att han ska behöva reta sig på mig. Det blir väl ofta så att den som står en närmast får den mesta kritiken (skiten).

Det är inte bara ryggen som krånglar just nu på mannen. Han har svårt att resa sig och har problem med yrsel. Han måste ha någon bredvid sig så fort han ska förflytta sig på grund av fallrisken. Det finns någon form av skala på hur pass fallbenägen en person kan vara. Den går från1-7 och mannen ligger på en 5:a, ganska hög fallrisk med andra ord. Han ska ringa på hjälp när han ska förflytta sig, men han har fått för sig att det kostar pengar varje gång han trycker på larmknappen! För att personalen ska han någon som helst koll på honom har de satt ett rörelselarm på golvet.

Nu är det ju inte bara ryggen och yrseln som är de enda problemen. Hans förmåga att förmedla ett någorlunda förståligt samtal har försämrats ganska drastiskt den senaste tiden, men det är bara att försöka förstå vad han menar, och gör man inte det så får man försöka hålla med ändå. Ibland fungerar det och ibland genomskådar han det.

Nu, efter ca 2 veckors "ensamhet" har jag äntligen börjat att komma ikapp mig själv. Första veckan när mannen var på sjukhuset kom en otrolig trötthet över mig. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna bli som folk igen. Allt berodde nog inte bara på att jag har haft en otroligt jobbig tid med att ta hand om mannen, jag har även haft en kindtand som har jäklats med mig en lång tid. Till sist fick jag äntligen min tandläkare att rotfylla tanden (efter ca 5 månader), så nu är den äntligen "död"! Det visade sig att jag hade en inflammation i rotspetsen på tanden, så det blev en kur med antibiotika också. I dag var första dagen på väldigt, väldigt länge som jag inte har haft ont. Vilken befrielse!

Hur det kommer att bli med mannen i fortsättningen har jag ingen som helst aning om i dagsläget, men om ingen endaste liten förbättring sker så får det bli en ansöka om ett mer permanet vård -och omsorgsboende för hans del. Jättetråkigt men tyvärr nödvändigt annars går jag under, och det är varken han eller jag hjälpta av. Sorgligt att det efter 47 år tillsammans ska det behöva bli så här. Inte utan att man sitter här i sin ensamhet och funderar över hur jävligt orättvist livet kan gestalta sig för somliga (självömkan känns bra ibland).

Nu är det bara att ta nya tag och göra det bästa av hela den här situationen. Nästa vecka ska vi (mannen och jag) ha ett vårdplaneringsmöte med handläggare och doktor, och efter det får vi se vad som händer och sker.
Alla är väldigt hjälpsamma och förstående, så jag bör inte behöva vara orolig för att det inte ska ordna sig till det bästa så länge som det behövs.

Nu närmar sig förhoppningsvis våren och med den kanske lite sol och värme. Våren är den bästa tiden på året tycker jag. Då är det varken för varmt eller för kallt utan lagom som vi säger här i "Landet Lagom".