Mannen blev inlagd på Ängelholms sjukhus den 8 mars bland annat på grund av sin onda rygg och så föll han här hemma. Jag kunde inte hjälpa honom upp utan fick ringa/larma på hjälp. På sjukhuset konstaterades efter en röntgen av hans rygg att han hade fått en kotkompression i ländryggen efter sitt fall några veckor tidigare då han var ute och matade sina små fåglar. Inte konstigt att han hade och fortfarande har väldigt ont i sin rygg.
Efter en vecka på sjukhuset fick han komma till ett korttidsboende i Båstad. Det var en befrielse eftersom jag anser att jag inte är kapabel att ta hand om honom på rätt sätt. Hade det bara berott på mig så hade det nog kunnat gå att ha honom hemma, men eftersom han är en envis "jäkel" så fungerade det inte innan han kom till sjukhuset och definitivt inte nu. Allt jag säger och gör är fel enligt honom, även om jag gör precis som de som tar hand om honom nu, och så kan man inte ha det i längden. Nu vet jag att han får den vård han behöver utan att han ska behöva reta sig på mig. Det blir väl ofta så att den som står en närmast får den mesta kritiken (skiten).
Det är inte bara ryggen som krånglar just nu på mannen. Han har svårt att resa sig och har problem med yrsel. Han måste ha någon bredvid sig så fort han ska förflytta sig på grund av fallrisken. Det finns någon form av skala på hur pass fallbenägen en person kan vara. Den går från1-7 och mannen ligger på en 5:a, ganska hög fallrisk med andra ord. Han ska ringa på hjälp när han ska förflytta sig, men han har fått för sig att det kostar pengar varje gång han trycker på larmknappen! För att personalen ska han någon som helst koll på honom har de satt ett rörelselarm på golvet.
Nu är det ju inte bara ryggen och yrseln som är de enda problemen. Hans förmåga att förmedla ett någorlunda förståligt samtal har försämrats ganska drastiskt den senaste tiden, men det är bara att försöka förstå vad han menar, och gör man inte det så får man försöka hålla med ändå. Ibland fungerar det och ibland genomskådar han det.
Nu, efter ca 2 veckors "ensamhet" har jag äntligen börjat att komma ikapp mig själv. Första veckan när mannen var på sjukhuset kom en otrolig trötthet över mig. Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle kunna bli som folk igen. Allt berodde nog inte bara på att jag har haft en otroligt jobbig tid med att ta hand om mannen, jag har även haft en kindtand som har jäklats med mig en lång tid. Till sist fick jag äntligen min tandläkare att rotfylla tanden (efter ca 5 månader), så nu är den äntligen "död"! Det visade sig att jag hade en inflammation i rotspetsen på tanden, så det blev en kur med antibiotika också. I dag var första dagen på väldigt, väldigt länge som jag inte har haft ont. Vilken befrielse!
Hur det kommer att bli med mannen i fortsättningen har jag ingen som helst aning om i dagsläget, men om ingen endaste liten förbättring sker så får det bli en ansöka om ett mer permanet vård -och omsorgsboende för hans del. Jättetråkigt men tyvärr nödvändigt annars går jag under, och det är varken han eller jag hjälpta av. Sorgligt att det efter 47 år tillsammans ska det behöva bli så här. Inte utan att man sitter här i sin ensamhet och funderar över hur jävligt orättvist livet kan gestalta sig för somliga (självömkan känns bra ibland).
Nu är det bara att ta nya tag och göra det bästa av hela den här situationen. Nästa vecka ska vi (mannen och jag) ha ett vårdplaneringsmöte med handläggare och doktor, och efter det får vi se vad som händer och sker.
Alla är väldigt hjälpsamma och förstående, så jag bör inte behöva vara orolig för att det inte ska ordna sig till det bästa så länge som det behövs.
Nu närmar sig förhoppningsvis våren och med den kanske lite sol och värme. Våren är den bästa tiden på året tycker jag. Då är det varken för varmt eller för kallt utan lagom som vi säger här i "Landet Lagom".
Ha en bra dag och en riktigt Glad Påsk önskar jag er alla!
7 kommentarer:
Hejsan Eva !
Lustigt eller ja det kanske det inte är egentligen. Men för jag tänkte faktiskt på Dig att jag inte sett något från Dig. Jag är inte så aktiv själv. Tråkigt med maken, minns själv hur det var när mitt X, var sjuk och jag fick ställa opp. för dotterns skull.
Hoppas han kryar på sig, så Du får rå om honom igen.
Kram och glad Påsk
Mi
Hej Vitsippan!
Tack för din kommentar. Tyvärr så är det nog så att min gubbe inte kommer att kunna krya på sig. Han har kämpat i fem långa år, så nu tror jag att han inte orkar kämpa mer. Sorgligt men lika bra att inse att hans sjukdom kommer segra över honom.
Kram Eva
Hej!
Ser väldiga likheter med hur min mamma har det just nu. Pappa har fått en demensdiagnos som inte går att bromsa. Skillnaden är att han alltid varit lite egen...tystlåten, envis, alltid haft rätt och inte riktigt snäll med henne (inte fysisk och inte heller verbal misshandel men har mest hela tiden dumgjort sig över henne osv) Men nu så har han blivit lugnare med det och lutar sig tillbaka och låter mamma fixa allt utan allt för mkt kommentarer. Men det är ju ändå mkt tjat och surhet från hans sida. Pratar galimatias med sjukvården och blir sur då mamma rättar. Oron är stor mest hela tiden för henne och hon känner sig mer och mer som en dygnet runt anställd vårdare. Jag peppar henne hela tiden att inte slita för länge utan "får order" från mig att söka avlastning och boende innan hon själv är helt slut i både kropp och själ. Det blir svårare och svårare för henne att vara självständig och ta hand om sig för han kan inte klara sig själv så långa stunder. Sen så är det ju oro för spisen (som han har glömt kastruller på) att han ska villa bort sig, ramla ute och inte komma på hur man ringer efter hjälp, glömma bort att ta på sig byxorna innan han går ut mm, mm, mm.
Det närmar sig ett beslut för henne för att hon inte oxå ska gå under.
Ta hand om Dig nu!/Kram Ingela
Hej Ingela!
Tråkigt med din pappa och att din mamma har det jobbigt förstår jag mycket väl. Stå på dig och få henne att prata med en biståndshandläggare i hennes hemkommun. Det är de som ordnar med hemtjänst eller boende för bl a dementa.
Vet inte hur mycket du har läst innan på min blogg så du vet vad min gubbe lider av för sjukdom, men han har en obotlig hjärntumör, Glioblastoma multiforme.
http://en.wikipedia.org/wiki/Glioblastoma_multiforme
Kram Eva
Hej Eva!
Tråkiga nyheter - att Bertil har blivit så pass mycket sämre under den senaste tiden. Men, å andra sidan, är det verkligen på tiden att du får en andhämntningspaus och VILA! Hoppas Bertil finner sig tillrätta på sitt nya boende, och ni kommer ju inte förlora kontakten, även om/när han flyttar för gott. Du finns ju inom räckhåll, men måste också tänka på att inte köra slut på dig själv, till ingens glädje eller nytta. Mamma har tänkt på dig och försökt ringa nyligen. Vi skickar varma kramar till dig, båda två, och jag hör av mig per mail framöver.
Kusinen i Stockholm
Tack kära kusin för din kommentar. Värmer när någon tänker på en.
Hälsa Din lilla mor.
Många kramar från kusinen i söder
Dear Eva, you are such a strong person and been through so much in your life. Makes me so sad to read all this :-( Hope you will find more time for yourself, after taking care of everyone all your life, you deserve to take care of yourself. Many hugs!
Skicka en kommentar