Eftersom den förbaskade tumören som han har i sitt huvud har börjat röra på sig igen (upptäcktes i slutet av april) så kommer de här undersökningarna att ske lite oftare nu. Han har precis genomgått tredje cykeln av sex i en ny cytostatika behandling, och förvånansvärt nog så mår han fortfarande hyfsat bra efter fem dagars behandling. Nu ska det gå 23 dagar till nästa tablettomgång på fem dagar.
Som om det inte var nog med dessa "giftpiller" så måste han äta åtta kortisontabletter per dag också. De gör att han svullnar upp i anskitet och runt magen så han är inte sig lik längre. Kortisonet bryter ner muskulaturen i kroppen, och det har gjort att hans tidigare så muskulösa kropp har blivit uppsvullen med spinkiga ben och armar.
Vad som surrar i mitt huvud i samband med hans undersökningar och behandlingar är hur länge han ska behöva hålla på så här, och vad händer när och om det inte hjälper längre. Det är sån't som man helst inte vill tänka på, men det går ju inte att undgå sådana tankar.
Jag tror inte han själv vet hur pass allvarlig hans situation egentligen är, och lika bra är kanske det. Eller också funkar människan så att man tar bara in det man mäktar med för stunden.
Det är mycket frågor om mediciner, vad de gör förnytta osv från hans sida, men jag är ju ingen "specialist" på det området, så jag får ju svara så gott jag kan. Det blir ganska tjatigt kan jag ju tala om, för det är dagligen och flera gånger om dagen.
Det är inte bara mediciner som kommer på "tapeten" utan även många andra saker som ältas om och om igen pga hans dåliga närminne. Jag försöker att inte tappa tålamodet och verka besvärad, men ibland får jag bara nog och svarar en aning snäsigt och avsnoppande. Jag försöker att var saklig och svara så tydligt och korrekt som möjligt, men för det mesta missförstår han allt jag säger och även annat jag pratar om. Då är det inte roligt att heta Eva kan jag lugnt påstå. Fattar han inte eller allt inte blir rätt (enligt honom) så surar och tiger han resten av den dagen.
Hade jag varit troende så hade jag nog i den situationen sagt : "Gud hjälpe mig". Nu är jag ju inte ett dugg troende, så jag får hjälpa mig själv =/
Kram Eva
.JPG)
5 kommentarer:
kramar
kramar från mig och kisarna oxå!!
Kram tibax till er oxo!
Det är väl inte konstigt att det sliter på er båda. Det vore omänskligt att hela tiden orka hålla humöret uppe!
Jag tror att förståelse och förlåtelse finns, även om det inte alltid syns på utsidan?
Hej Anna och tack för dina ord. Naturligtvis finns det förståelse och förlåtelse oss emellan. Vi har varit tillsammans sedan 1966 och gifta sedan 73, så det hade ju varit konstigt annars.
KRAM Eva
Skicka en kommentar