Frustrerad kvinna i övre medelåldern

Otack är världens lön. Har för mig att det finns ett ordspråk som går så. Just så känner jag för min del just nu i alla fall.
Ju mer jag gör/hjälper desto mer "skit" får jag. Mannen har problem med att visa lite tacksamhet och även ödmjukhet för allt jag ställer upp och hjälper honom med. Kanske man blir sådan med en hjärntumör i huvudet, men det ger honom verkligen inte rätten att nedvärdera, vara dum och hunsa med mig för det.

Inget jag gör är bra nog, fast å andra sidan...varför ska det alltid vara så att han ska vara nöjd, glad och tillfreds. Jag är väl en levande och kännande människa jag också med egna behov.

Enligt honom är jag nog det dummaste och mest värdelösa som går i ett par skor. Allt jag gör, gör jag fel. Maten är kass, med andra ord inte som mammas, men är man 65 borde man väl ha klippt den strängen för evigheter sen...eller?

Jag får inte lämna hemmets trygga vrå för då kan han ju gå och ramla, eller något ännu värre kan ju hända.
Konstigt egentligen för om han lämnar hemmets lugna vrå utan mig och av egen fri vilja så varken ramlar han eller andra hemskheter händer. Kontrollmani tror jag det heter (?).

Går han och hämtar posten/tidningen ska jag stå i fönstret och titta hela tiden...för han kan ju gå och trilla omkull, men kör han till trävaruhandeln själv kan han gå till och från bilen och in i affären (och runt i affären) utan att trilla (?).

Han blir skitsur när och om jag ska städa. "Vart ska jag ta vägen då", undrar han. Jag bara undrar - Hur gör andra människor där båda är hemma hela dagarna i en enkel liten trerummare? Någon som vet?
Jag för min del tror att de flesta hjälps åt!
Bortskämd är nog rätta benämningen på det här dilemmat. Han har aldrig behövt att hjälpa mig med sånt eftersom han har jobbat borta hela dagarna och jag varit hemmafru, inte alltid men, det mesta av mitt vuxna liv.

Cancersjukdomen och all mediciner och prover Mannen måste ta för det och för diabetes, högt blodtryck, blodpropp, kass mage (pga alla mediciner) osv, det är mitt fel det också när han är på det humöret.
I hans stackars sjuka huvud så tror han att det är jag som bestämmer vilka mediciner han ska ta (!).

I dag blev han sur som en femåring för att jag inte ville ha honom med när jag skulle köra och handla och uträtta en massa ärenden (mycket papper efter mammas bortgång). Jag måste ju kunna få komma ut utan att behöva ha honom med i hasorna. Kunna "andas" liksom ;-)

Nu låter det kanske som om jag är helt felfri och BARA klagar. Fullt så illa är det väl inte, men inte lång därifrån skulle jag vilja påstå.
Har man en så pass allvarlig sjukdom som Mannen har så blir man nog ganska så personlighetsförändrad, men det är ju ingen ursäkt för att han ska få vara dum och otacksam (tycker jag i alla fall).

Bertil 1951

Ha en bra dag!

Kram Eva