Berg-och-dalbana eller hamsterhjul

Just nu känns mitt liv precis som en berg-och-dalbana. Det går upp och ner och runt, runt. Mannen har problem med sin rygg efter ett fall för ca fyra veckor sedan. Han skulle gå ut och mata fåglarna, trillade och vred antagligen ryggen så illa att det har tagit lång tid att läka den igen.

Eftersom han äter mycket mediciner, bl a stora mängder kortison, så har med all säkerhet skelettet urkalkats en hel del och musklerna är puts väck, och det gör ju inte saken bättre. Cellgifterna har han tyvärr (eller tack och lov, beror på hur man ser på saken) fått sluta med eftersom han inte tålde dem längre.

Han hamnade på sjukhus i ca 14 dagar strax innan jul. Levervärdena var för låga, blodvärdena för höga och så hade han fått lunginflammation. Alla dessa åkommorna berodde enligt läkarna både i Lund och i Ängelholm på de nya cellgifterna som han hade tagit sedan i våras (maj-oktober). I samband med den här sjukhusvistelsen uppmanade läkaren honom om att han inte bör köra bil mer. Hans reaktionsförmåga är inte den bästa längre och så finnas det risk för att han kan få epileptiska anfall i och med hjärntumören. Konstigt nog så har han accepterat att inte köra bil utan minsta protester.

Efter fem år med alla möjliga, omöjliga och tillgängliga mediciner och behandlingar så är det inte konstigt att hans stackars kropp har tagit stryk och inte orkar mer.
Våra resor till Lund är ett avslutat kapitel eftersom de inte kan erbjuda något mer där. Känns hemskt men ändå rätt på något vis. "Enough is enough!"

Nu får vi försöka att klara oss själva med lite stöd av vår husläkare när det krisar. Mannens humör är ju inte på topp precis. Mycket tjafs om skitbagateller "förgyller" våra dagar, och eftersom han har ett väldigt dåligt närminne får allt upprepas om och om igen. Ganska tjatigt kan jag tala om. Mitt tålamod är oftast på bristningsgränsen nu för tiden, men jag försöker att vara lugn och tillmötesgående. Inte lätt när samma frågor återkommer minst 20 gånger om dagen.

Nu för tiden kretsar mannens samtal mest runt var han har ont för dagen, vilka mediciner han har och ska ta. "Vad tar jag den för och vad tar jag den för? Måste jag verkligen ta det här? Är du säker på att det här är rätt? Det där pillret ser inte ut som det jag fick igår". Osv, osv.

 Min stressnivå är nog på topp, (eller säger man i botten?) för det mesta. Finns det något som heter hjärntrött så är min hjärna förbaskat trött.

De har ringt från kommunens stöd och omsorgsgrupp och erbjudit honom att komma på deras dagverksamhet tisdagar och torsdagar mellan 10-16. Det är för personer med olika sjukdomar. Det hade ju varit en chans för mig att få lite egentid, men han vill absolut inte åka dit. Då kan jag ju få för mig att göra något som jag gillar, och det kan ju absolut inte vara bra. "Då kör du bara runt i bilen"! Jaha, och....Om jag så körde till Göteborg och vände så hade det varit rena rama avkopplingen för mig.

Undrar varje dag hur länge man kan orka med ett liv som det här. Det känns som man är i ett hamsterhjul som bara snurrar och snurrar och snurrar.........

Kram Eva

Bilderna har jag lånat på Internet.