Tankar

Gamla bilder, men fina ändå tycker jag.

Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev något här på min blogg. Jag kan inte skylla på att det händer särskilt mycket i mitt liv nu för tiden. Känns som om jag blivit lite skygg på något vis. Tror att det lätt blir så när man blir ensam. Man vill inte störa eller besvära vänner som är i ett parförhållande, och som man haft gemensamt i hela sitt vuxna liv. Det haltar på något vis. Sedan har man en hel del som man först och främst måste ordna praktiskt och även känslomässigt innan man kommer i gängor igen.

Det pratas ju om sorgeår och det stämmer nog ganska bra att det ska gå ett år innan man har bearbetat allt. Födelsedagar, bröllopsdag, jul, nyår, dödsdag o.s.v. Hade man som vi hela 47 år tillsammans så kan det ju inte gå helt obemärkt förbi. Kärlek, sorg, glädje, motgångar, barn, barnbarn. Ja allt går man igenom i sina tankar och i sin ensamhet. Utåt kan man ju inte visa att man kanske är väldigt sårbar och ledsen...egentligen!

Man kan väl inte säga att vännerna har försvunnit, men det glesnar liksom i kontakten på något konstigt vis. Det skyller jag inte dem för på något vis eftersom jag själv skulle kunna pocka på lite uppmärksamhet genom att höra av mig till dem lite nu och då, men det är något som tar emot som om där är någon slags spärr. Om jag bara kunde komma på vad den där spärren hade för kod eller lösenord så hade jag nog haft lite mer umgänge kanske.

Jag saknar verkligen en så enkel sak som att ha vuxna i min egen ålder att prata med eller en så enkel sak som att gå ut och ta en bit mat eller bara ta en fika med någon en eftermiddag.
Här där jag bor finns det verkligen snälla och vänliga människor, äldre människor (ålder ca 76-89, själv är jag 63, alltså ingen ungdom heller men ändå...)! Jag byter några ord med dem när vi möts, men det är också allt. Ja nu var kanske inte det hela sanningen förstås. "Gänget" som jag kallar oss, de närmsta grannarna alltså, brukar ju fira Midsommar tillsammans på Midsommardagen, men det varar bara mellan ca 17.00-20.00, sedan är de gamle trötta och vill gå hem så det kallar jag inte för något större umgänge.

Här är mörkt i alla fönster efter klockan tio på kvällarna. Själv är jag en nattuggla och har alltid varit. Kvällarna är den tid på dygnet som jag får mest uträttat tycker jag. Energin och idéerna liksom flödar då på något vis. Man är väl kanske lite knasig och udda kan jag tänka.

Jag har ju inte haft något arbete på x-antal år eftersom jag tog hand om Bertil, delvis min mor och mina svärföräldrars intressen och väl och ve, då fanns liksom  inte tid till något annat, och nu tycker jag att det kan kvitta. Det finns så många ungdomar som behöver arbete bättre än jag, och jag tror helt ärligt att gamla kärringar som jag, utan direkt utbildning, inte är speciellt efterfrågade heller.

Nu har vi i alla fall fått lite svalare väder och det tackar jag för. Det sägs ju att man inte ska klaga på sol och värme, men jag lider verkligen av det. Jag är konstant svettig, mår rent ut sagt skit och håller mig mest inomhus i sådant väder. Temperaturen har legat på ca +27-29 grader i flera veckor nu, men idag har vi bara 22 ;-)
Skönt med lite svalka! Inte så att jag direkt längtar till hösten och vintern precis, men nu kan man ju faktiskt andas igen.

Ha det så bra alla ni som läser min blogg tills vi hörs igen!

Kram Eva